På tisdag kommer Plaza interiör nr 2 i butik. Där är mitt hem med. Jag & foto-Linda (som presenteras på "bakom kulissernasidan") gjorde reportaget i september. Det var minst sagt lite annorlunda att skriva om sig själv, i tredje person. Men kul!

Den här veckan har vi hälsat på hos Linnea med bloggen Where the white things are. Titta in hemma hos henne.
Dessutom: kolla in vårt inslag om den klimatsmarta mormorstrenden.
Här läser du reportaget och kikar på bildspelet från Linneas hem.

I dag kom nyaste numret av Lantliv i brevlådan. Jag & foto-Linda har med ett reportage från en underbar gammal norrbottensgård i Vitå. Här bor en mycket engagerad kultursnickare och "huskramare".

Den här gungstolen satt jag i redan som barn. Min farfar gungade alltid i den och ofta satt jag i hans famn.
Eftersom jag blivit utmanad av Handplockat att berätta sju sanningar om mig själv så kommer de här:
1. När jag var liten trodde jag att mormor och farfar hörde ihop, istället för mormor och morfar. För min mormor hade faktiskt gift sig med min farfar då de båda blivit änka/änkeman.
2. Jag älskar att snurra telefonsladdar runt fingret, vilket kan driva mina arbetskamrater till vansinne.
3. Jag har bacillskräck. Det är en rätt svår noja hos mig.
4. Jag använde klädnypa på näsan som barn i förhoppningen om att min näsa skulle växa sig smal och vacker. Ja, det är sant! Haha ...
5. Jag jobbade i Stockholm en kort period efter gymnasiet. Mitt första jobb var på ett långvårdssjukhus där det luktade så förfärligt att jag aldrig kunde äta. *urk* Det passade dåligt ihop med min bacillskräck, om man säger så ...
6. På jobbet ses jag alltid bärande på dubbla kaffemuggar (kaffet måste ju sköljas ner med vatten!)
7. En gång när jag var gravid var jag så bombis på att det var en tjej (tji fick jag) att jag köpte en liten rosa klänning. Den har jag aldrig visat för någon. Inte ens maken. (Vi har fem barn. Fem pojkar).

Om någon vill köra utmaningen så passar jag den vidare... bara sådär!
:-)

Min 14-åring bor i ett av husets minsta rum. Det är ett av mina favoritrum i huset. Ludwig har vinkelfönster och fransk balkong och rummet är möblerat med flera gamla "släktklenoder". Som det här skrivbordet jag som barn fick av min farfar. Denna bild och de tre här nedanför är tagna i Luddes rum.

Linnegardinen som hänger framför den franska balkongdörren har jag köpt av Lantlif-Anette. Utanför Luddes rum finns vårt allrum.

Min pappa tillverkade de möbler vi önskade oss. Bland annat denna. I mitt förra hus tillverkade han hela köksinredningen -- stommar, luckor, lådor, bardisk på hjul. Allt. Visst var han duktig?

De här gamla stolarna är några av mina favoriter bland de gamla saker som finns i hemmet. De har funnits i släktens ägo i alla år och min pappa - som var en mycket duktig snickare trots att det inte alls var hans profession - renoverade dem till mig en gång för många år sedan. Nu är de shabby-slitna.

Till slut kom tavellisterna från Ikea upp på väggen, nu får jag fin överblick över en del av kokböckerna när jag står vid spisen.

Det värsta året i mitt liv tog slut i går. Har sett att många summerar 2007 och för de flesta var året fyllt av spännande och roliga händelser. För mig präglades året av sjukdom och död. I februari fick min mamma veta att bröstcancern nu spritt sig till levern också. Under våren tog hon tappert emot den sista behandligen, cellgifterna, som bara kom henne att må ännu sämre. Och att tappa håret. I maj kom dödsdomen. Läkaren sa att mamma hade tre veckor kvar att leva. Hur kan man säga så? Hon levde 9 1/2 vecka. Jag, min syster och bror  avbröt jobb och studier och satt vid mammas sida nästan dygnet runt. Vi tog ut henne på rullstolspromenader, tog hem henne till mig från palliativa vårdavdelningen så ofta hon orkade, såg henne tyna bort och bli en skugga av sitt forna jag. Sitt positiva sinne, sin omtänksamhet om andra, förlorade hon dock aldrig. Några veckor före sin bortgång ville hon bjuda hela vårdpersonalen på smörgåstårta och hon sa ofta till oss barn "ni får absolut inte klaga på personalen, de gör så gott de kan." Sjukdomens framfart blev allt aggressivare, det var plågsamt att följa försämringen och när döden kom, den 25.e juli, kom den som en befriare. Mamma fick återförenas med vår pappa, som föll offer för cancer 2005.  Må 2008 bli ett år som bara ger oss glada minnen.