Pappa var kung på att grädda pannkakor, han tillverkade sälgpipor åt oss barn, vek pappersbåtar till sina barnbarn och byggde ett helt kök i trä till mitt hem.
Han var den förste att ta de minsta i knät, varje gång man kom på besök sa han med samma glada stämma: "är det Birgitta som kommer och hälsar på?" Han hade alltid en ask halstabletter som barnbarnen fick smaka ifrån.
Oavsett vilka kläder vi, hans små och så smånigom stora flickor och pojke, tog på oss, vilka fantasifulla frisyrer vi än testade var vi alltid vackrast i pappas ögon. Oavsett vad vi gjorde, vilka vägval i livet vi tog, var vi alltid klokast. Och han var stoltast. Han lärde oss knyta skor, byta bildäck, tapetsera och måla och lärde oss att tro att ingenting var omöjligt.
Det är en ynnest att ha en sådan pappa, det är en stor förlust att mista en sådan pappa. Därför är det både med glädje och sorg jag hedrar min pappa med en blomma på graven i morgon.
Samtidigt undrar jag vilka outplånliga spår jag själv kommer att sätta i mina barn?
Kommer de mest att minnas mitt dåliga morgonhumör? Eller kommer de också att komma ihåg de gånger jag väcker dem med *ähum* skönsång?
Kommer de att minnas mig som en hustyrann eller som en kvittrande glädjespridare? Kommer de att minnas de gånger jag lekt, åkt i backen och bakat med dem? Eller kommer de att minnas att jag alltid sa "Senare. Nu måste jag jobba"?
Det svåraste i livet är nog att vara i nuet. Att vara närvarande. Här och nu, både i tanke och handling.
Veckans intervjuperson, pappa Anders Lantto, är en person som kan det där med att vara närvarande. "Han uppslukas helt av leken med barnen", berömmer Anders fru Helena och det måste väl vara det bästa betyg man kan få som förälder?
Vi syns om två veckor igen (men hädanefter får ni läsa barn och föräldrar varannan tisdag)och tills dess: krama era pappor!
(Bilden föreställer mig, min storasyster och vår pappa, en gång för längesedan.)
Läs gärna reportaget på veckas barn och föräldratema.