För nästan ett år sedan hälsade jag och foto-Linda på hos Eva Hjerpe i Kalix. Nu är numret av Drömhem och trädgård ute där reportaget publiceras. Här är ett liiiitet (dåligt fotat) smakprov!

Titta in med oss i den gamla 1700-talstimringen mitt i skogen. Följ därefter med till ett helrenoverat 60-talshus. Hemmavid är tillbaka!
Foto: Linda Wikström

Foto: EIJA DUNDER

Pasta Ryssan. OK?  = Rasta Syrran. OK? (Syrran är familjens minihund.)
Jag kommer småst, näste bara bli färreg. Kom vill kurirenduset. = Jag kommer snart, måste bara bli färdig. Kom till kurirenhuset.
Jag är stressad. Alldeles för ofta och för mycket. Mina sms blir obegripligare och obegripligare, ingen fattar något och jag har inte tid att kolla om det blev rätt ord innan jag trycker iväg mina meddelanden.
Inte lär det bli bättre när vi snart går in i den stora föräldraprövningens månad. Julmånaden. Precis när föräldramöten och kvartssamtal avlöst varandra är det dags för julfester och "hoppsan, det är vi som är klassföräldrar i år", luciafiranden och lilla julaftnar i en aldrig sinande ström.
Maken jobbar nästan bara kväll, känns det som, vilket innebär att det också är jag som ska laga middag, läsa läxor, packa gympapåsar färdigt till nästa dag och natta småttingar. Motsträviga småttingar. Det är då jag plockar fram esset ur rockärmen, Guds julgåva till stressade småbarnföräldrar: tomten!
Jag tycker att det borde vara absolut förbjudet för affärerna att börja krimskramsa redan i november. De enda som har rätt att ta fram tomtarna från loftet redan nu är vi föräldrar.
"Jaså, du vill inte äta dina makaroner? Är de äckliga också? Men du vet väl att tomten smyger runt knuten och håller koll på barnen nu? De som äter sin mat kommer att få mååånga, fina presenter när han kommer på julaftonen."
"Vaken en liten stund till? Fast klockan är åtta (och mamma skulle ge sin högra arm för att få ligga i lugn och ro och slappa i soffan med en kladdkaka alldeles, alldeles ensam)? Nämen har du glömt att tomten vill att alla duktiga barn går och lägger sig nu!"
Och barnen äter sina makaroner, ja, till och med spenaten. Och barnen lägger sig snällt i sängen.
Det är detta som är den sanna julefriden! Halleluja!
Utan mina egna slapparstunder i soffan skulle jag inte överleva denna gudsförgätna tid på året. Det skulle jag heller inte göra utan mina och småttings underbara mysstunder på morgonen, när han kommer tassande i ottan, kryper ner under täcket och vill ha en kram. Så borde alla få vakna! Att sedan småtting och jag har helt olika idéer om hur länge de där mysstunderna ska vara innan det är dags för 190 knyck igen, är en annan sak.
Som fembarnsmorsa är det en utmaning att få till de där stunderna med bara ett barn i taget. Man får ha sina knep för att stjäla till sig en förtrolig stund med tonåringen, eller ett intressant samtal om livet med åttaåringen. Jag har tränat på det under rätt många år. Hur stressig tillvaron än är så är det något jag försöker prioritera. För de är guldet i tillvaron.
Tvillingföräldern tvingas bli den där tusenkonstnären på en gång, och det är något som alla inblandade i veckans reportage har erfarenhet av. Ett sätt att vara i nuet och njuta av stunden, av ett barn i taget, är att gå på bebismassage. Vi följde med när Kåre och Kristina samt Stellan och Annette gav sina små älsklingar en mysig massagestund.
Att sol, måne och vattenhjul i massageform dessutom kan lindra magont, och att massagestunden är avstressande för både barn och förälder är såklart en toppenbonus. Massera mera!
Läs veckans familjelivsreportage på kuriren.nu.

Minns ni mitt & foto-Lindas stora julreportage i Lantliv förra året? Nu publiceras det också i den nya, finska versionen av Lantliv, som direkt översatt faktsikt inte heter Lantliv, utan ungefär Lantlivsdröm. Maalaisunelma.
Hemmet? Ja, det är såklart Kalix-Anettes superjuliga och fina hem.

Sonen hade hemskunskapsläxa, han bakade kanelbullar och den ömma modern dokumenterade händelsen. Han fick låna mitt förkläde och huvudhättan som min mamma sydde till mig på den tiden när det var jag som var hemkunskapselev. :-)

Missa inte att gå på besök i det vackra gamla kronobostället från förra sekelskiftet. Läs reportaget och kolla in Tv-inslaget här!
Dessutom: Nytt funkishus i Piteå.
Foto: Linda Wikström

Pappa var kung på att grädda pannkakor, han tillverkade sälgpipor åt oss barn, vek pappersbåtar till sina barnbarn och byggde ett helt kök i trä till mitt hem.
Han var den förste att ta de minsta i knät, varje gång man kom på besök sa han med samma glada stämma: "är det Birgitta som kommer och hälsar på?" Han hade alltid en ask halstabletter som barnbarnen fick smaka ifrån.
Oavsett vilka kläder vi, hans små och så smånigom stora flickor och pojke, tog på oss, vilka fantasifulla frisyrer vi än testade var vi alltid vackrast i pappas ögon. Oavsett vad vi gjorde, vilka vägval i livet vi tog, var vi alltid klokast. Och han var stoltast. Han lärde oss knyta skor, byta bildäck, tapetsera och måla och lärde oss att tro att ingenting var omöjligt.
Det är en ynnest att ha en sådan pappa, det är en stor förlust att mista en sådan pappa. Därför är det både med glädje och sorg jag hedrar min pappa med en blomma på graven i morgon.
Samtidigt undrar jag vilka outplånliga spår jag själv kommer att sätta i mina barn?
Kommer de mest att minnas mitt dåliga morgonhumör? Eller kommer de också att komma ihåg de gånger jag väcker dem med *ähum* skönsång?
Kommer de att minnas mig som en hustyrann eller som en kvittrande glädjespridare? Kommer de att minnas de gånger jag lekt, åkt i backen och bakat med dem? Eller kommer de att minnas att jag alltid sa "Senare. Nu måste jag jobba"?
Det svåraste i livet är nog att vara i nuet. Att vara närvarande. Här och nu, både i tanke och handling.
Veckans intervjuperson, pappa Anders Lantto, är en person som kan det där med att vara närvarande. "Han uppslukas helt av leken med barnen", berömmer Anders fru Helena och det måste väl vara det bästa betyg man kan få som förälder?
Vi syns om två veckor igen (men hädanefter får ni läsa barn och föräldrar varannan tisdag)och tills dess: krama era pappor!
(Bilden föreställer mig, min storasyster och vår pappa, en gång för längesedan.)
Läs gärna reportaget på veckas barn och föräldratema.