I dag färgas hela Sverige rosa, vårt helgmagasin likaså. Läs!  Bläddra! Och bidra till forskningen!

Min personliga krönika i magasinet:

Jag var 21 år och gjorde min praktik som journalist när mamma ringde. Hon hade precis fått sitt bröstcancerbesked, en okänslig läkare hade RINGT henne, och hela världen rasade. När jag åkte hem tuggade jag mitt mantra om och om igen. Jag skulle vara stark inför mamma, inte gråta. Absolut inte gråta.
Så fort jag kom innanför dörren därhemma kastade jag mig om mammas hals och grät från djupet av mitt hjärta. Vi grät tillsammans. Det var början på mitt liv i skuggan av bröstcancern.
Under hela mitt vuxna liv har jag varit livrädd för att mista mamma. Inför varje återbesök med prover och kontroller har jag haft ångest så det gjort ont i magen. Ont ända från lilltån upp till hjässan, så ont att jag velat krypa ur skinnet. När mamma ringde mig efter läkarbesöken vågade jag knappt svara i telefonen. Jag var så rädd för vad jag skulle få höra. Samma sak varje gång, med några månaders mellanrum, hela mitt vuxna liv.

Efter åtta år kom återfallet. Mikroskopiskt små djävlar hade legat och växt till sig i lymfan och lömskt spridit sig till skelettet. Mamma bet ihop, hon var en i grunden ofattbart positiv person. Jag beställde hem hennes sjukjournaler i somras, till och med där konstaterar (förundras?) läkaren det - "patienten är mycket positiv till sin läggning". Till och med när mamma diagnostiserats med spridning till levern "som vanligt mycket positiv".
Många, långa tider levde vi som om cancerdjävulen inte fanns, eller som om den bara var som en kronisk sjukdom, vilken som helst. Mammas lösbröst, som hon helst inte använde - annat än när hon inte ville genera okända människor - blev mina barns leksak. Den låg ju där i mommos sovrum och var kul att klämma på och bolla med. Mormödrar var mormödrar som bakade världens godaste bullar och bara hade ett bröst, det var naturligast i världen för mina pojkar.

Mamma levde i 20 år efter sin diagnos. Jag önskar att jag hade vetat det den där dagen när hon ringde mig. Då hade livet inte behövt göra så ont så ofta och så länge.
I dag är det två år och tio veckor sen cancern slutligen tog min älskade mammas liv. Jag, min syster, min bror och mina två mostrar fanns vi hennes sida från morgon till sen kväll, ibland hela natten, varje dag under de sista nio veckorna. Vi fanns vid hennes sida när livet tog slut. Det var mitt livs värsta veckor, det var mitt livs viktigaste veckor. Jag är glad för att jag släppte allt annat för att finnas där. Sällan har jag levt så i nuet och aldrig tidigare har jag fullt ut förstått vilken styrka det är att ha syskon. Eller som mamma en av sina sista dagar i livet sa: "Tänk att det kunde bli såhär bra."